nu blir det ett sånt inlägg där jag bara behöver skriva av mig. fick reda på för någon dag sedan att min 10-åriga lillasyster ska flytta till skåne. vi är halvsyskon och har samma pappa, och ingen av oss bor hos honom. så hon ska flytta dit med sin mamma och hennes sambo. när jag hörde det så visste jag inte alls hur jag skulle reagera. min syster, mitt allt, mitt eget kött och blod. hennes mamma sa "du kan väl åka och hälsa på?" men det är väl inte så bara? tänk er själva, först ta tåget till arlanda alldeles ensam, sedan virra runt där och försöka komma på rätt plan. jag har noll lokalsinne. sedan sitta på ett flygplan långt bort i helvetet (och biljetten är inte billig). och sedan måste jag vara där i flera dagar. kanske blir lite jobbigt i längden eftersom hon bara är 10 år. jag tkr det räcker att ses som vi gjort hittills, över en dag. det blir för mkt annars. och så kan man inte direkt göra, flyga till skåne över dagen bara..

i förrgår drömde jag att alla jag står nära flyttade ifrån mig bara för att jag tänkte på att linnea ska flytta. så då började jag köpa en massa djur i drömmen för att fylla upp tomrummet, jag va helt förstörd. sjuk dröm. men den kanske försökte säga mig nånting. kanske att jag är rädd att bli lämnad ensam, kanske att jag mår sämre över linneas kommande flytt än jag trodde. sedan igår så bröt jag helt plötsligt ihop när jag tänkte på linnea. jag vågar inte ringa henne, jag vet inte vad jag ska säga. är rädd för att jag ska börja gråta när jag hör hennes röst. och vad säger man till någon som man vet att man kommer leva utan i fleraflera år? de kommer inte flytta förren i sommar ungefär, men jag går redan runt och tänker på det varje dag och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. hur ska jag kunna träffa henne nu utan att bli ledsen och tänka att jag inte kommer få träffa henne mera sen? jättejobbigt är det..

linnea isabella delin, jag kommer alltid att älska dig min lilla prinsessa ♥
kan inte förklara med ord hur ledsen jag är över att saker är som de är.